söndag 4 december 2016

Jag är en räddhare!



När jag gick i skolan så kallade man alla som var fegisar för räddharar. Oftast var det något dumt man skulle göra och vågade man inte då så var man just en räddhare. Oftast gjorde grupptrycket att vanligtvis intelligenta personer gjorde korkade saker. Som tur väl var så hade jag bra föräldrar som gett mig bra självförtroende och jag sa nästan alltid nej även om resten av gänget sa ja.

Just nu håller min hjärna febrilt på med tankar kring om jag ska våga ta steget och börja investera i utländska aktier. Det verkar spännande och utbudet är ju enormt! Månads och kvartalsutbetalningar är lockande och ex USA har ju megabolag som är utdelningskungar/aristokrater och allt vad det heter. Somliga har varit utdelare utan tapp i upp mot 50år. Kanske ännu längre?  

                                          

Nå väl, frågan är ju då om jag ska våga ta steget? Jag vill gärna men tänker avstå. Jag anser inte att jag får några faktiska fördelar, inte just nu i alla fall. Jag är verkligen inte tillräckligt insatt i de sk. valutariskerna och jag vill verkligen inte vänta i upp till 2 år innan jag får tillbaka källskatten.

Jag tänker att jag nog kommer att göra en riktigt fin resa med investeringar i bara svenska aktier de närmsta åren. Det som sedan ligger framför är väl nordiska bolag och sedan kommer UK/USA.
Men riskspridningen då? Att jag inte satsar i utlandet (just nu) betyder inte ett skit. Det kan lika väl vara så att den amerikanska börsen går ner och dollarn sjunker rejält inom ett år från nu. Det finns ingen som kan säga att så blir det inte.

Visst, skulle USA börsen sjunka drar den i viss mån med sig den svenska i fallet. Men jag känner ändå att jag är tryggare med svenska aktier. Inbillad trygghet?
Den dagen jag känner att jag har fått igång min ekonomiska snöboll rejält så gör jag en ny omvärdering. Då ser jag kanske annorlunda på mycket och i synnehet detta blogginlägg.
Så det är nog så att jag i detta fallet är en räddhare men de kommande åren avstår jag utlandsköp.





4 kommentarer:

  1. Jag tycker att räddhararna ofta snarare är klokharar. Speciellt de som har självförtroende nog att gå sin egen väg, även om det ibland är lättare sagt än gjort.

    Jag tycker att du gör helt rätt som utvärderar och kollar om det här med utländskt är något för dig. Då kan du med gott samvete lägga det åt sidan en stund och återkomma till en ny utvärdering senare, precis som du har gjort nu. Jag tror att det allra viktigaste är att börja investera. Om det sedan sker på den svenska börsen, i utlandet eller i indexfonder är i mina ögon inte lika viktigt utan att det ska kännas rätt för en själv.

    //Humankapitalisten

    SvaraRadera
  2. Jag tror du sätter fingret på det lite, att börja investera är det viktigaste. Fondsparande i ex. globalfonder (som jag har ett par stycken)är ju faktiskt ett sätt att exponera sig mot utlandet med alla de fördelar det ger.

    SvaraRadera
  3. Jag läste uteslutande om indexfonder i ett år innan jag ens började med enskilda aktier och bolag, i efterhand inser jag att jag gjorde rätt i att avvakta. Jag har mina utländska innehav i en kapitalförsäkring (underlättar återbetalning av källskatt) och mina Svenska innehav har jag på ett vanligt ISK-Konto.

    När jag först började med indexfonder överdiversifierade jag, hade för många fonder som egentligen var exponerade mot samma marknad. Jag ser till att ha en av varje: sverige, global, USA, europa-fond.
    Jag kollade även upp när Didner & Gerge tar ut sin avgift, och det sker en gång om året.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för kommentaren. Jag tror man som vuxen har lättare att ta till sig information om fonder och hur börsen fungerar över huvud taget. Det kan vara nog så knepigt ändå. Jag gjorde nog samma misstag att jag hade för många fonder, stirrade mig blind på Avanzas råd om 7-9st. Nu tycker jag att jag hittat en fin balans i mina fondinnehav och känner att möjligen en spetsfond till kunde vara lämpligt.

      Radera